Hoppa till innehållet
Berättelsen om Marcus Eriksson
Berättelsen om Marcus Eriksson
6 mars 2020

Berättelsen om Marcus Eriksson

För många unga basketspelare har nog Marcus Eriksson det perfekta livet just nu, välavlönat basketproffs som spelar regelbundet mot några av Europas bästa lag och spelare. Men resan har varit lång och haft toppar och djupa dalar. Johannes Wohlert träffar honom i Berlin och pratar om förhandlingar, skador, NBA, landslaget och om basket i allmänhet.

 

Mercedes Benz Arena, ALBA Berlin - Bayern München.

BERLIN. Det är två minuter kvar av derbyt mot Bayern München i Mercedes Benz Arena i Berlin. Över 11000 fans skriker fram sina albatrosser i ALBA Berlin. Luke Sikma, son till NBA-legendaren Jack Sikma, väntar på att Marcus kommer runt screenen. Han kommer loss, Luke Sikma sätter passningen klockrent, Marcus får lite dagsljus,  22000 händer åker upp i luften när skottet går…swish! “Superstriker” har slagit till igen och ännu en försvarare får sig en utskällning för att inte ha befunnit sig innanför linnet på Marcus.

Derbyt slutar emellertid i förlust till hemmafansens förtvivlan.

- Warum zum Teufel haben wir nicht gefoult? skriker en besviken Helmut. För dig som minns din skoltyska och uppenbarligen är basketintresserad eftersom du läser detta behövs ingen översättning. För er andra: “Vad fan foulade vi inte för?”

ALBA ledde nämligen med 3 poäng med 10 sekunder kvar av fjärde perioden när coachlegendaren Aito Garcia Reneses valde att låta Bayern München förtjäna segern. Tysklands landslagsguard Maodo Lo tackade och tog emot, drog i en trea och matchen gick till förlängning. När jag träffar Marcus efter matchen var jag självklart tvungen att ställa samma fråga, varför foulade ni inte?

- Jag vet inte, svarar Marcus. Han brukar inte vilja foula i de lägena. 

Och vilka är vi att ifrågasätta en coach som vunnit spanska ligan nio gånger, spanska cupen fem gånger, Korac Cup 2 gånger och så sent som 2018 blev utsedd till EuroCup Coach of the Year? Som nästan tog Spanien till OS-guld 2008 men föll knappt i finalen mot LeBron James och Kobe Bryant.

När jag pratar med Marcus om honom är vördnad det närmaste jag kommer för att beskriva svenskens ord. Och sättet han talar om Aito på ger större intryck än att rada upp alla meriterna hos coachen som gjorde FC Barcelona till en europeisk supermakt i basket på 90-talet. 

- Jag har alltid velat spela för honom, det är en legendar. Han står bakom så mycket inom spansk basket, han ledde utvecklingen i många år, säger Marcus på ett sätt som jag tycker låter osvenskt. Att tala så respektfullt om en coach är något vi ofta hör på kontinenten.

Det finns ofta en tyngd i orden som antyder hur allvarligt man tar saken. Basket är en större del av samhället och kulturen i landet än hos oss. Jag vet att Euroleaguekommentatorerna på Viasat, Magnus Dahlborn och Jonte Karlsson, ofta pratar om detta och när Marcus Eriksson, med nio år på absolut spansk elitnivå bakom sig, talar är det samma sak. 

 

NBA låter vänta på sig

Marcus spelade i Gran Canaria innan han gick till ALBA Berlin, han hade ett år kvar på kontraktet men hade en “out-klausul” för Euroleague när Gran Canaria inte höll sig kvar. Denna utnyttjade han när när coach Aito kallade.

Men det var inte bara coachen som fick Marcus att lämna den iberiska halvön. ALBA Berlins sportchef Himar Ojeda är också spanjor och var talangscout för ett visst Atlanta Hawks när Marcus NBA-draftades 2015 som den tredje svensken någonsin efter Jonas Jerebko och Jeffery Taylor.

 Atlanta Hawks Twitter 2015

Nu fick han äntligen lägga vantarna på svensken som dock fortfarande drömmer om NBA även om det inte direkt är det första han tänker på när han vaknar. 

Han har inte varit i kontakt med Hawks på länge.

- Nej, inte på några år nu. Men de har fortfarande rättigheterna, det känns ju som om de skulle kunna byta bort dem till några andra om de nu inte är intresserade, säger Marcus och lite bitterhet kanske kan skönjas.

Kanske märker han det för han säger snabbt att han har det otroligt bra i Berlin och stormtrivs. För någon som valde bort Barcelona för att en mindre klubb trodde mer på honom ligger det i hans natur att tänka så.

 

I Berlin spelas EM-slutspelet 2021 där Sverige hoppas att vara. Foto: Stefan Widua

 

Om ledarstilar och träning

Samtidigt är det inte svårt att förstå Marcus. Klubben spelar Euroleague och staden har precis säkrat arrangörsskap av slutspelet i EuroBasket 2021 (staden gick in med 20 miljoner kronor).

Nästa stora projekt är en nybyggd träningsanläggning som ska innehålla allt förutom matcharena, klubben förhandlar med staden om att få till en bra markanvisning. Det är basketsatsning fullt ut i Tysklands huvudstad och Marcus Eriksson är en hörnsten i den. 

Det är en vardag långt ifrån den vi idag ser i Sverige men samtidigt i en miljö som inte är klassisk basketmark, faktiskt är Tyskland och Sverige inte så långt ifrån varandra på många sätt. Det tål att tänkas på, det gör det.

 

Marcus har haft en hel del coacher från Johan Zetterlind och Per Eriksson i Uppsala till sin nuvarande Aito Garcia Reneses i Berlin. I Spanien har han haft tränare som Xavi Pascual i Barcelona och Pedro Martinez i Gran Canaria. Just Martinez har ett rykte om sig att vara hård...

- Jag tycker inte det var så farligt, säger Marcus när jag frågar honom om Martinez och han säger att han nästan önskar att Aito skulle vara hårdare ibland. - Han blir inte arg men han får oss att ge allt ändå, vi är ju ändå proffs allihopa och vill vinna. 

Men bra coacher behöver alltid bra spelare. Marcus är en naturbegåvning, det går inte att förbise genernas betydelse. Mamma Cajsa var en av Uppsalas bästa skyttar, pappa Per sköt väldigt väl och farbror Bosse “Bössa” Eriksson är en av SBL:s bästa trepoängsskyttar genom tiderna.  Men hur många talanger har vi inte sett komma och gå?

 

 "Jag tror ärligt talat att väldigt få i Uppsala eller till och med Sverige skjutit fler skott än Marcus under sin uppväxt."

 

Besitta talang är en sak - att förvalta den är en annan. Nyligen satte Marcus 253 treor på 258 försök, det är ärligt talat some next level-shit du inte kan skriva av med snack om gener. Marcus har tränat på att skjuta. Mer än du.

 

Här sätter Marcus 253 av 258 treor i ALBA Berlins träningshall.

 

 

Hur blir man så bra?, den klassiska frågan nästan alla stjärnor får. Vi pratar en del om det men Marcus kommer fram till ett lika enkelt som effektivt svar.

- Du måste tycka om att träna, de tillfällen du får med laget räcker inte, du måste hitta fler tillfällen.

Liknande svar går att hitta från flera elitidrottare, de upplever träning som något positivt även om den är tung. 

Som barn hade han ingen korg hemma förrän han blev lite äldre men “det finns nog inte en utomhusplan i Årsta (stadsdelen där han växte upp) jag inte varit på”. När mamma tränade med laget Mercur på kvällarna hängde Marcus med.

- Det var ju inte lagträning så ofta men på mammas träningar kunde jag skjuta vid sidan av, det var perfekt för mig, säger han och ler när jag berättar om Fyrisskolan på helgerna.

Uppsalas alla ungdomslag spelade då hemmamatcher mot Stockholmslag och på söndag kväll var det dags att stänga. Jag var ofta den som stängde hallen och inte sällan stod då en ung Marcus och sköt när matcherna var slut, hans pappa ropade på honom att komma men det tog oftast 15-20 minuter innan han fick ut honom. 

 

I den legendariska Svensk Baskettelevison (de var före sin tid, Stråhle&Törnell) dyker faktiskt Marcus upp på tjockmattan i Fyrisskolan, även om han inte är huvudperson i klippet. Men där satt han, och väntade på att springa in och skjuta, som han gjort hela sin uppväxt.

Lagkompisen Rasmus Dahlberg pratar om den legendariska kameran.

I matcherna tog Marcus många avslut, inte för att han var egoistisk men ofta var det bästa avslutet för laget en öppen trea för Eriksson. Bredvid sig hade han en helt överlägsen Jonathan Person som avslutade själv eller drog på sig försvaret och hittade Superstriker. Många skott blev det med andra ord.

Och många vinster och utmärkelser blev det. SM-guld, Scania King och All Star Teams. 


Foto: SBBF

All Star Team U18 SM 2010 i Luleå.

Ronaldas Rutkauskas, Fryshuset

Viktor Gaddefors, Uppsala (MVP)

Marcus Eriksson, Uppsala

Stefan Nguyen, BG Luleå

Max Johansson, KFUM Göteborg

 

Om att våga ta långsiktiga beslut

När vi sitter och pratar utstrålar Marcus lugn och stabilitet. Kanske kommer det från de val han har gjort under karriären. Han spelade inte i A-laget i Uppsala, utan var istället i Basketettan en säsong. Året efter lockade FC Barcelona men det var alltså den mindre klubben Manresa som fick hans signatur. - Jag kände att de verkligen ville ha mig och det var viktigt för mig, säger han. 

 

"Du måste tycka om att träna, tiden du får med ditt lag räcker inte, du måste hitta fler tillfällen" - Marcus Eriksson

 

Jag har sett så många ungdomar och föräldrar som gör allt för att deras barn ska vara på högsta nivå. Att springa in under presentationen på en ligamatch var allt som räknades, men det är inte lika roligt när man fyra månader senare springer in vetandes att det blir ingen eller minimalt med speltid.

Marcus har aldrig varit lockad av det, kanske för att han alltid varit så bra och fått så mycket bekräftelse att han aldrig behövt det ytliga erkännandet. 

 

Att det är något unikt för honom och inte bara snack visar sig i hur han skrivit kontrakt under sin karriär. Det har blivit 6-årskontrakt med Barcelona, 3 år med Gran Canaria (lämnade efter två år) och han har precis påbörjat ett 4-årskontrakt med ALBA Berlin. De som är insatta i basket vet hur sällsynta sådana långa kontrakt är. Men de ger både Marcus och hans klubb incitament att satsa seriöst och långsiktigt.

I Manresa blev han den yngste utlänningen någonsin att göra debut i ACB och efter en säsong värvade Barcelona och Xavi Pascual honom ändå. Men de lät honom spela juniorlag och lånade tillbaka honom till Manresa säsongen 2013-2014. Då kom det stora genombrottet på seniornivå.

Marcus i den klassiska dräkten roja y azul. Foto: FC Barcelona

Den 20-årige Marcus (han är född den 5 december) snittade 11 poäng per match för Manresa, 37% på trepoängarna och hela 94% i straffkastprocent.  Efter att ha varit inställd på att bli utlånad till Manresa ännu en säsong kallade Pascual till sig Marcus precis innan säsongen 2014-2015. 

 

- Du ska inte till Manresa Marcus, du spelar för oss i år.

 

Kort därefter var det dags för första matchen som ordinarie för FC Barcelona. Klubben där storheter som Dejan Bodiroga, Sarunas Jasikevicius, bröderna Gasol och Joe Ingles burit de blåröda dräkterna. Marcus kände stolthet, anspänning och glädje över att kliva ut på golvet i Palau Blaugrana med Juan Carlos Navarro, Tomas Satoransky, Maciej Lampe, Alejandro Abrines och de andra stjärnorna. 

4 minuter varade det och sedan rök korsbandet. 

Den största motgången i karriären kom när han stod på toppen av densamma. Det blir inte mer ironiskt än så. Marcus kände direkt att något var fel.

- Det var tungt såklart. Jag kände direkt att det var allvarligt. Jag fick operera mig och säsongen var över, jag var ganska knäckt över det.

Det är verkligen inga roliga bilder att se men de beskriver bättre än all text det Marcus kände när korsbandet gick av.

Han var borta hela den säsongen och kom tillbaka året efter till Barcelonas A-lag, det gick dock inte så bra som tidigare och det fanns tvivlare. Året efter gick det dock bättre och bytet till Gran Canaria gjorde Marcus till en stjärnspelare istället för en rollspelare. När han i februari 2019 gjorde 28 poäng mot Olympiakos i Euroleague stod det klart, vi har en europeisk toppspelare som på alla sätt och vis är tillbaka från den “stora skadan”. 

 

Om landslaget och skadan mot Turkiet

Eftersom Marcus endast har gjort 11 seniorlandskamper och har varit skadad en del, måste jag ställa frågan kring skador. Det känns som om han är mer skadad än de flesta?

- Egentligen inte men jag vet att det verkar som det i Sverige. Jag har faktiskt haft riktig otur ett par gånger när det varit landskamper men annars har jag spelat de flesta matcher varje säsong. Sedan tror jag att den stora skadan påverkade mig, jag går alltid till gymmet efter varje match och tränar. De flesta gör kanske inte det men jag har fått med mig några här i Berlin. Sedan kan det ju hända olyckor ändå.

 

Få vet om att ett sådant tillfälle var matchen mot Turkiet i Hovet 2018. Marcus bröt handen men spelade ändå resten av matchen.

- Ja, det var redan i första perioden. Jag kände att det gjorde ont men det var 8000 på läktarna, jag spelade för Sverige och jag hade så mycket adrenalin i kroppen att jag inte kände av det så mycket men det var svullet. I halvtid stelnade den till rejält, jag kunde inte ens böja handleden bakåt. 

 

På bilderna från matchen ser man tydligt att handleden är skadad. Foto: Johanna Lundberg, Bildbyrån

Men du spelade?

- Jag gjorde ju det, turkarna visste ju inte om det och de ville ju inte hjälpa från mig. Det var ganska bra när vi lirade pick och rull och Spires kunde dyka på korgen.


Ludde Håkanson
kastade lite alley oops då…

 

- Ja, han är bra på det men han kan skjuta också, säger Marcus och skrattar när Ludde kommer på tal. De är goda vänner sedan tiden i Barcelona. - Han har varit här och hälsat på, han bor bara ett par timmars bilfärd från Berlin, det är kul. 

Det här spelet har ni sett förut, notera att turkarna vägrar hjälpa från Marcus vilket ger Nick Spires en autostrada i mitten.

 

 

När vi går igenom hur det går för övriga landslagsspelare i Europa märks det att Marcus har koll och är genuint intresserad. Han blir glad när landslaget kommer på tal. Det är ganska säkert att säga att om man spelar med en bruten hand för sitt land, då är man inte den som “inte ställer upp”. Så om den diskussionen har funnits kan vi nog avsluta den för gott.

Vi pratar om EM-kvalet i februari och Marcus och hans sambo Ellen börjar googla på flygtider och hur de skulle kunna göra för att vara med redan i matchen mot Kroatien på fredagen. - Vi spelar i St Petersburg på torsdagen så om jag flyger direkt...hur långt tar det till Kroatien, frågar Marcus och tittar på Ellen.

Vi kommer fram till att det nog blir svårt men hoppas på hemmamatchen mot Turkiet. Beslutet ligger dock hos hans tyska arbetsgivare och det är en del politik inblandat pga konflikten mellan Euroleague och FIBA. När detta publiceras vet vi att han inte kom loss.

Kanske är det annorlunda i höst, det verkar som om Alba Berlin inte kommer att kvalificera sig för Euroleague nästa säsong. Marcus Eriksson den 29 november mot Kroatien är ju lite spännande när det finns fler skyttar som Ludde Håkanson, Will Magarity och Chris Czerapowicz på planen. Man kan inte strunta i att hjälpa från alla...eller så blir det dunkfest för Nick Spires.

 

"Det är ganska säkert att säga att om man spelar med en bruten hand för sitt land, då är man inte den som "inte ställer upp"

 

Det är kanske lite boomervarning att lyfta detta men Marcus spelar inte TV-spel. På frågan om han föredrar Playstation eller Xbox svarar han att inte spelar något av dem. När jag frågar om Netflix eller Spotify väljer han till slut Netflix men tillstår att han inte kollar så mycket på serier. 

- Nej, alltså jag kollar med Ellen såklart men annars inte så mycket.

 

Basketdåren Marcus

När vi också kommit fram till att han inte är en bokmal undrar jag vad han gör? OK att han har träningar, måste vila, har sponsoråtaganden och annat men det finns ju tid över. Kanske har du redan gissat dig till svaret.

- Jag kollar på basket, säger han och ler.

Det visar sig att Marcus inte bara kollar basket utan studerar basket.

- Dels våra motståndare och sånt men jag gillar också att lära mig av andra spelare. Just nu är det Klay Thompson och JJ Redick som jag följer mest. Jag ser hur de rör sig utan boll, hur de skapar utrymme och blir fria. Det kan ju handla om tiondelar så det är ganska viktigt, säger han lugnt.

Jag reflekterar lite snabbt över hur många av oss som går till arbetet med den inställningen. 

Följdfrågan kommer snabbt, jag blir nyfiken på hans gamedayrutin. Jag föreställer mig en manisk ritual där han väger müslikornen till frukost på våg, sover 33 minuter och 2 sekunder efter lunch och har exakt samma spellista varje match i airpodsen. Men även om han har rutiner är de inte på någon sinnessjuk nivå. 

 

Marcus Gamedayrutin

Jag vaknar och äter frukost för att sedan åka till shoot around som brukar vara vid 10:30. Sedan åker vi och äter, oftast blir det en pasta på Vapiano eller något annat ställe. Ravioli brukar jag ta men inte alltid.

Sedan åker jag hem och sover och chillar, jag vill INTE bli störd då. 

Sedan tar jag en dusch, avslutar alltid med kallt vatten, rakar mig och gör mig i ordning. Jag är i hallen ungefär 1 timme och 45 minuter innan uppkast. Snacket inför match är alltid 45 minuter innan matchen.

Men innan dess har jag en rutin, jag skjuter alltid 10 straffkast, dribblar, kastar bollen till mig själv, låtsas komma från en hand off för en trea och sätter fem sådana skott.

Sedan gör jag samma sak från sidlinjen. Efter matchen går jag alltid direkt till gymmet och kör en halvtimme, det började jag med efter min korsbandsskada.

 

Den här läckerheten, Currywurst med majonäs var förvånande nog inte en del av Marcus Gamedayrutin.

 

Tiden går och det börjar bli dags att äta middag. Vi går till en fransk restaurang runt hörnet och stöter på Berlins isländska point guard Martin Hermansson på vägen. - Going to the French place, huh? Flera av spelarna bor i samma hus i centrala Berlin, cirka 10 minuters promenad från Brandenburger Tor. Kvarteret påminner lite om kvarteren kring Fridhemsplan på Kungsholmen i Stockholm och det finns till och med Espresso House på hörnet vid ett torg nära.

Det är nära jul men ganska lugnt i staden, inte alls så högt tempo som man kanske skulle kunna tro. Marcus och Ellen trivs mycket bättre än de förväntade sig.

- Vi gillar till och med vädret, har inget emot att det är lite mörkare och kallare. Allt fungerar i klubben och alla är vänliga, det är så nära Sverige att vi får massor av besök, säger Marcus när vi kliver över tröskeln till restaurang Brasserie. 

 

Borta bra - hemma bäst

Just Sverige och Uppsala ligger dem varmt om hjärtat. Han säger det kanske inte rakt ut men det blir tydligt när Marcus får beskriva sin perfekta dag.

- Vi skulle vara i Uppsala, sova lite längre än vanligt men inte för länge, äta en bra frukost och sedan hitta på någonting på förmiddagen. Någon slags fysisk aktivitet före lunch. Sedan gå på stan med Ellen, shoppa lite och äta, sedan åka hem, ta en siesta och avsluta dagen med att grilla med alla kompisar i trädgården hemma hos Ellens föräldrar.

Efter middagen skiljs vi åt. Marcus ska under morgondagen spela mot Bayern München, en match som ni redan vet förlorades. Men fler chanser kommer och vi ser fram emot resorna de kommande åren till Marcus och Berlin, den europeiska huvudstaden som lever för basket igen med en svensk i täten.

 

Marcus Eriksson

Ålder: 26

Född: Uppsala

Längd: 200 cm

A-landskamper: 11 (poängsnitt 12,5)

Ungdomslandskamper: 70 (poängsnitt 17,5)

Klubbar i karriären:

 - 2010 KFUM Uppsala

2010-2011 Manresa

2011-2013 FC Barcelona

2013-2014 Manresa 

2014-2016 FC Barcelona

2017-2019 Gran Canaria

2019 -       ALBA Berlin

Smeknamn: Superstriker

Övriga meriter:

  • Draftad av NBA-laget Atlanta Hawks 2015
  • Vann ACB:s trepoängstävling 2017
  • Yngste utländske spelare i ACB någonsin 2013-2014

 

Johannes Wohlert

Veckans Match: Sverige-Ryssland 2013
Veckans Match: Sverige-Ryssland 2013
30 jun 2020

Missa inte veckans Klassiska Match - Sverige vs. Ryssland i Basket-EM 2013,...

Marcus Eriksson flyger mot guld
Marcus Eriksson flyger mot guld
27 jun 2020

ALBA Berlin har kopplat ett järngrepp om den tyska mästerskapstiteln. Igår...

Amanda Zahui redo för WNBA
Amanda Zahui redo för WNBA
22 jun 2020

I slutet av juli är det dags för WNBA. Ligan har gått ut med att det blir en...


Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Stay in-the-know and dont miss a thing!

By Formsmedjan. Powered by Yago